EU-Interreg-projektet Öresundsklassrummet hade den 7 december ”Idé- och utvecklingsseminarium” på Pufendorfinstitutet i Lund. Vid sidan av gruppdiskussioner och rapporter  om det pedagogiska arbetet föreläste docent Hans Abrahamsson, freds- och konfliktforskare och gästprofessor vid Malmö högskola, om globaliseringens drivkrafter samt de möjligheter och utmaningar utvecklingen skapar. Följande text är beskriver hur journalisten Christer Blomgren uppfattade dagen.

Hans Abrahamsson

Pufendorfinstitutet, freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson, globaliseringens hur, varför och varthän. Senare på dagen berättar pedagogikforskarna Niels Larsen och Katrine Dahl Madsen om ett danskt projekt där man gjort biblioteket till en resurs för att inte bara finna svar utan kanske fastmer för att kunna formulera nya frågor. Hans Abrahamsson var motsvarande resurs i Öresundsklassrummet den 7 december 2011 i Lund.

En fråga han bidrog till att vässa ytterligare var hur skolan ska kunna förbereda unga medborgare för en framtid ingen har sett?

Hans Abrahamsson börjar med att gå tillbaka i den europeiska historien och drar en lång linje på tavlan i bottenplanet av en byggnad vars historia ironiskt nog tar avstamp i samma tid som Hans Abrahamsson nu gör. Ungefär mitt på linjen ritar han en klump, som är en flaska förklarar han, och den symboliserar den Westfaliska freden 1648 – ”benämning på de fredstraktater som avslutade trettioåriga kriget (1618-48)”, enligt uppslagsböcker (NE).

De församlade lärarna som under sin skoltid förhördes på denna epok talar i dag som regel inte om fördraget i sina klassrum. Ändå, menar Abrahamsson, är fredsfördraget viktigt för att förstå vad som händer – och inte händer – i dagens klassrum. Fördraget skapade nationsbegreppet och gav dåtidens kungar en möjlighet dra skarpa gränser mellan länderna för att, enkelt uttryckt, få koll på läget.

I dag, 350 år senare, är de maktstrukturer som då skapades raserade eller på väg att bli.

Globaliseringen – ”spridande av idéer” – innebär inte bara att de ledande marknadsaktörerna allt mer drar sig österut utan att många, många deltar med globala kontakter och utbyte. Helst ville Abrahamsson att vi skulle tala om ”glocal cities”, eftersom nätverkssamverkan i stort som smått är en av de centrala processerna i globaliseringen. De drivande förändringsprocesserna går inte hierarkiskt via regeringar utan i nätverk där nationer, internationella organ, städer, grupper och individer kan söka partners och samverkan efter en egenhändigt upprättad ordning och inte som då, enligt en av kungen stadfäst.

Fler än någonsin på väg

Kina och Indien med sina 1,6 miljarder invånare med vilja att konsumera är en magnet för marknaden, men de är också själva aktiva och skapar tillsammans med länder i Sydamerika och Ryssland starka drivkrafter, vilket gör att den västra hemisfärens roll i grunden förändras.

Nätverken träder i kraft när och där det kan ge resultat och det påverkar alla, även lärare och elever i ett enskilt klassrum i Öresundsregionen.

Samtidigt som de ekonomiska aktörerna agerar med eller utan kontroll har fler människor än någonsin i historien gett sig i väg från sina födelseländer. 250 miljoner eller 3 procent av världens befolkning är på vandring i jakten på försörjning, trygghet och personlig utveckling.

De är på väg från något kanske mycket hotfullt mot något de söker, som inte behöver vara tryggheten i en nation utan något mer individuellt. Hans Abrahamsson berättar om människor som beskriver sin belägenhet som att de befinner sig ”in transit”.  Migrationsforskaren Erica Righard gjorde förra året en studie i Landskrona med relevans för frågan om globaliseringens effekter på skolan. ( ”Nära relationer och globalisering i vardagen” i ”Hela staden” Borea förlag 2011).Hon  intervjuar i studien kvinnor från andra kontinenter som vid intervjutillfället befinner sig i Landskrona. Hon benämner dem ”transnationella” för de är inte rotade i Sverige eller för den delen i det svenska socialförsäkringssystemet. Samtidigt, och med ett ben i Sverige för att ta hand om den egna närmaste familjen, har de ett annat ben på en annan kontinent med ansvar för föräldrar och andra släktingar liksom de kan ha dagliga kontakter med syskon, som befinner sig på en tredje kontinent. Kontakterna och identifikation med vistelselandet för tillfället är svaga och inte djupare än vad som krävs för att vardagen ska löpa.

Abrahamsson kallar dem ”global citizens in global cities”. Förändringarna skapar spänningar och problemet är främst, menar han, är vår föreställning om att ”dom” ska integreras. Snarare borde vi ställa oss frågan om vem som ska integrera vem till vad? I stället borde vi dra nytta av den kraft de mobiliserat för att komma ur sin nationella bur, framhåller han med förbehållet att det är en personlig reflektion.

Den ekonomiska styrningen har efter andra världskriget gått från att ligga i regeringarnas händer till att fördelas över internationella organ som Världsbanken, globala nätverk av länder och finansaktörer och utvecklingen har bland annat framkallat mobila arbetskraftsreserver.

Finansaktörerna ser inga nationsgränser längre, människorna trotsar också gränser och kontroller och samtidigt samlas allt fler i städerna. Abrahamsson framhåller att i dag bor mer än hälften eller 3,5 miljarder människor i städer och om 30 år kommer 7 miljarder att samlas där.

Knivskarpa virtuella gränser

Finansaktörernas frihet, migrationen och urbaniseringen framhålls som tre grundläggande processer i globaliseringen. Hans Abrahamsson hälsar utvecklingen som positiv men hastigheten i den skapar spänningar där en del problem blir mer uppenbara än andra. Tillgången på bostäder och infrastruktur i de snabbt växande städerna är katastrofalt otillräcklig. New Delhi drar till sig 400 000 människor varje år och de tvingas bosätta sig på gator eller på höghusens tak. Utvecklingen kräver tillgång till arbetskraft, som dels kan utföra högt specialiserade uppgifter, dels de allra enklaste servicejobben. Vi lever inte i fattiga och rika länder på samma sätt som tidigare, framhåller Abrahamsson, utan sida vid sida med slum på ena sidan gatan och  ”gated communities” på den andra.

Klarar våra samhällen denna utmaning? undrar han, och kommer strax in på skolans och utbildarnas roll i det globala samhället. Tre hörnpelare i det politiska livet är frågorna om säkerhet, utveckling och rättvisa, som tacklas olika beroende på ideologisk utgångspunkt. Oavsett hur är de centrala för samhällenas utveckling och därmed också avgörande för skolans agerande.

Generellt pekar utvecklingen på en allt större betoning på individen. Individens säkerhet får företräde före nationens militära säkerhet till exempel. Utveckling har från att enbart ha handlat om ekonomisk tillväxt också kommit att handla om individens möjligheter till utveckling genom utbildning, rätt till god hälsa etc. Rättvisa var för vänstern länge synonymt med rättvis fördelning av samhällets resurser, men där man i dag kanske mer betonar individens rätt och möjligheter till politiskt inflytande och till exempel frihet från korruption.

De problem som Hans Abrahamsson under förmiddagen radar upp, fast som glad göteborgare kallar han dem naturligtvis utmaningar, kan till slut summeras som en enda stor utmaning för skolan. Hur ska skolan kunna förmedla kunskap och värdegrund till unga, som befinner sig … ja, var? In transit, bokstavligen och bildligt, kanske.

I en av flera personligt färgade understrykningar betonar Hans Abrahamsson att utmaningarna inte kan mötas om 60 procent av eleverna inte fått tillräcklig underbyggnad för fortsatta studier. Vi måste få säkra inkluderade samhällen och inte ”isles of excellence in a sea of ignorance”. Också detta framställs som utbildningens och utbildarnas främsta utmaning.

Abrahamsson får frågor om varför han inte talar om solidaritet och förklarar det med att ordet från att ha haft en mycket positiv klang snarast blivit belastat och implicerar en maktrelation som inte hör framtiden till. Han ser hellre att man talar om empati och en identifikation med världsmedborgarskapet där vi skapar oss kunskaper och föreställningar om att ’gå i varandras skor’. Även om vi är olika så har vi samma önskningar och drömmar, framhåller han i personligt färgade resonemang.

Identifikation med vem?

En fråga om identifikation ger honom dels en möjlighet att återigen – och med en varning – gå tillbaka i historien samtidigt som han flyttar rakt in i klassrummen.

Fredsöverenskommelsen efter första världskriget skapade bitterhet i Tyskland och trots varnande röster besinnade sig inte segrarmakterna, vilket skapade en ödesdiger revanschlusta i landet. Då identifierade sig folket med nationen. Vilka identifierar sig dagens unga med? Kanske med ett lag eller med ett gäng, mot andra gäng och/eller mot civilsamhället. För att vara en del av gänget behövs specifik kunskap som inhämtas via ”gänget” och kanske dess globala nätverk. Var står den nationella utbildningsmyndigheten i relation till denna kunskapsagenda och behov? Det finns mönster, menar Abrahamsson, som påverkar alla i dag. I USA är städerna inte nöjda med centralmaktens agerande i frågan om utsläppsnivåer av koldioxid. De skapar nätverk, ”Green Cities”, och träffar egna överenskommelser som överträffar kraven i internationella avtal. Städer och individer agerar självständigt, vi får ”glocal cities” och vi får världsmedborgare.

Utbildarnas utmaning sammanfattades där och då men också i gruppsamtalen.

Hur ska man som utbildare uppfylla uppdraget att förmedla kunskap och värdegrund till elever, som på goda men kortsiktiga grunder finner det mest rationellt att råna och stjäla?  Och vem ska hindra dem? Hur viktigt är det för skolan att vara en positiv kraft och vilka möjligheter finns att vara det?  Av Erica Righards nämnda studie framgår att de transnationella föräldrarna ibland är mycket missnöjda med t ex den svenska skolan. De kan inte begripa att det i en gratis utbildningsform kan anses ”fult” att göra läxor och sträva efter höga betyg. Kanske måste man, resonerar kvinnorna, lämna Sverige och söka sig till ett land med fungerande skola för tonåringarnas framtids skull. Man kan ju återvända sedan, kanske.

Hans Abrahamssons tal om empatins betydelse, att gå i någon annans skor, att skapa relationer träffar projektet i hjärteroten och alla i Öresundsklassrummet känner igen det.

En skolledare talade om de viktiga sociala lekarna för eleverna men också för de vuxna. GPS-spelet som spelats i Malmö hade fallit väl ut, likaså mötena när danskarna besökt Veberöd.

Det ska vi göra vid återbesöket också, slog man fast, äta tillsammans. Det är viktigt få vara gäst men också att få ta emot gäster.

En annan skolledare betonar att projektet Öresundsklassrummet kommit till stånd tack vare extra resurser, vilket man måste vara medveten om och därför skapa lösningar som är hållbara även utan extra pengar. Vore de möten som ägt rum och som man sett så många positiva effekter av möjliga i virtuella nätverk? Ja, och nej, en viss oenighet råder bland skolledarna. Exempel med chatrum som till exempel det kring den japanska serien Manga lyfts fram där världen är rummet. Jo, säger någon annan men där är de individuella drivkrafterna så starka.

Lärarna ska bära

Skolledarnas relativt sena inträde i Öresundsklassrummet till trots, så talas om behovet av ”hands on” från deras sida, samtidigt som man betonar att det är ett uppdrag som är ”lärarburet” och där lärare med kunskap och kompetens i ena handen och hjärtat i den andra ska gå ”helt in”, som man uttrycker det.

En annan diskussion där man tangerade resonemangen i lärarcirklarna var elevernas delaktighet. Skolledarna menar att eleverna har större reella möjligheter att påverkan skolarbetet än vad de själva anar. Lärarna var mer konkreta och menar att det handlar om elevernas ökade ägarskap i projektet Öresundsklassrummet.

Abrahamsson pekar under hela i sin föreläsning med växande betoning på vikten av delaktighet, inflytande och inkludering. I lärcirklarna återkommer man till förutsättningarna för att det ska uppstå. Så mycket hänger samman och måste talas om i samma andetag och tankegång, om lärarens egen kompetenshöjning, om relationer, om språk. Jo, enas man, men för att börja någonstans måste vi börja med att ge ungdomarna en chans att kommunicera och se möjligheten och glädjen i att kliva i varandras skor.

EU-Interreg-projektet Öresundsklassrummet hade den 7 december ”Idé- och utvecklingsseminarium” på Pufendorfinstitutet i Lund. Vid sidan av gruppdiskussioner och rapporter  om det pedagogiska arbetet föreläste docent Hans Abrahamsson, freds- och konfliktforskare och gästprofessor vid Malmö högskola, om globaliseringens drivkrafter samt de möjligheter och utmaningar utvecklingen skapar. Följande text är beskriver hur journalisten Christer Blomgren uppfattade dagen.

Hans Abrahamsson

Pufendorfinstitutet, freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson, globaliseringens hur, varför och varthän. Senare på dagen berättar pedagogikforskarna Niels Larsen och Katrine Dahl Madsen om ett danskt projekt där man gjort biblioteket till en resurs för att inte bara finna svar utan kanske fastmer för att kunna formulera nya frågor. Hans Abrahamsson var motsvarande resurs i Öresundsklassrummet den 7 december 2011 i Lund.

En fråga han bidrog till att vässa ytterligare var hur skolan ska kunna förbereda unga medborgare för en framtid ingen har sett?

Hans Abrahamsson börjar med att gå tillbaka i den europeiska historien och drar en lång linje på tavlan i bottenplanet av en byggnad vars historia ironiskt nog tar avstamp i samma tid som Hans Abrahamsson nu gör. Ungefär mitt på linjen ritar han en klump, som är en flaska förklarar han, och den symboliserar den Westfaliska freden 1648 – ”benämning på de fredstraktater som avslutade trettioåriga kriget (1618-48)”, enligt uppslagsböcker (NE).

De församlade lärarna som under sin skoltid förhördes på denna epok talar i dag som regel inte om fördraget i sina klassrum. Ändå, menar Abrahamsson, är fredsfördraget viktigt för att förstå vad som händer – och inte händer – i dagens klassrum. Fördraget skapade nationsbegreppet och gav dåtidens kungar en möjlighet dra skarpa gränser mellan länderna för att, enkelt uttryckt, få koll på läget.

I dag, 350 år senare, är de maktstrukturer som då skapades raserade eller på väg att bli.

Globaliseringen – ”spridande av idéer” – innebär inte bara att de ledande marknadsaktörerna allt mer drar sig österut utan att många, många deltar med globala kontakter och utbyte. Helst ville Abrahamsson att vi skulle tala om ”glocal cities”, eftersom nätverkssamverkan i stort som smått är en av de centrala processerna i globaliseringen. De drivande förändringsprocesserna går inte hierarkiskt via regeringar utan i nätverk där nationer, internationella organ, städer, grupper och individer kan söka partners och samverkan efter en egenhändigt upprättad ordning och inte som då, enligt en av kungen stadfäst.

Fler än någonsin på väg

Kina och Indien med sina 1,6 miljarder invånare med vilja att konsumera är en magnet för marknaden, men de är också själva aktiva och skapar tillsammans med länder i Sydamerika och Ryssland starka drivkrafter, vilket gör att den västra hemisfärens roll i grunden förändras.

Nätverken träder i kraft när och där det kan ge resultat och det påverkar alla, även lärare och elever i ett enskilt klassrum i Öresundsregionen.

Samtidigt som de ekonomiska aktörerna agerar med eller utan kontroll har fler människor än någonsin i historien gett sig i väg från sina födelseländer. 250 miljoner eller 3 procent av världens befolkning är på vandring i jakten på försörjning, trygghet och personlig utveckling.

De är på väg från något kanske mycket hotfullt mot något de söker, som inte behöver vara tryggheten i en nation utan något mer individuellt. Hans Abrahamsson berättar om människor som beskriver sin belägenhet som att de befinner sig ”in transit”.  Migrationsforskaren Erica Righard gjorde förra året en studie i Landskrona med relevans för frågan om globaliseringens effekter på skolan. ( ”Nära relationer och globalisering i vardagen” i ”Hela staden” Borea förlag 2011).Hon  intervjuar i studien kvinnor från andra kontinenter som vid intervjutillfället befinner sig i Landskrona. Hon benämner dem ”transnationella” för de är inte rotade i Sverige eller för den delen i det svenska socialförsäkringssystemet. Samtidigt, och med ett ben i Sverige för att ta hand om den egna närmaste familjen, har de ett annat ben på en annan kontinent med ansvar för föräldrar och andra släktingar liksom de kan ha dagliga kontakter med syskon, som befinner sig på en tredje kontinent. Kontakterna och identifikation med vistelselandet för tillfället är svaga och inte djupare än vad som krävs för att vardagen ska löpa.

Abrahamsson kallar dem ”global citizens in global cities”. Förändringarna skapar spänningar och problemet är främst, menar han, är vår föreställning om att ”dom” ska integreras. Snarare borde vi ställa oss frågan om vem som ska integrera vem till vad? I stället borde vi dra nytta av den kraft de mobiliserat för att komma ur sin nationella bur, framhåller han med förbehållet att det är en personlig reflektion.

Den ekonomiska styrningen har efter andra världskriget gått från att ligga i regeringarnas händer till att fördelas över internationella organ som Världsbanken, globala nätverk av länder och finansaktörer och utvecklingen har bland annat framkallat mobila arbetskraftsreserver.

Finansaktörerna ser inga nationsgränser längre, människorna trotsar också gränser och kontroller och samtidigt samlas allt fler i städerna. Abrahamsson framhåller att i dag bor mer än hälften eller 3,5 miljarder människor i städer och om 30 år kommer 7 miljarder att samlas där.

Knivskarpa virtuella gränser

Finansaktörernas frihet, migrationen och urbaniseringen framhålls som tre grundläggande processer i globaliseringen. Hans Abrahamsson hälsar utvecklingen som positiv men hastigheten i den skapar spänningar där en del problem blir mer uppenbara än andra. Tillgången på bostäder och infrastruktur i de snabbt växande städerna är katastrofalt otillräcklig. New Delhi drar till sig 400 000 människor varje år och de tvingas bosätta sig på gator eller på höghusens tak. Utvecklingen kräver tillgång till arbetskraft, som dels kan utföra högt specialiserade uppgifter, dels de allra enklaste servicejobben. Vi lever inte i fattiga och rika länder på samma sätt som tidigare, framhåller Abrahamsson, utan sida vid sida med slum på ena sidan gatan och  ”gated communities” på den andra.

Klarar våra samhällen denna utmaning? undrar han, och kommer strax in på skolans och utbildarnas roll i det globala samhället. Tre hörnpelare i det politiska livet är frågorna om säkerhet, utveckling och rättvisa, som tacklas olika beroende på ideologisk utgångspunkt. Oavsett hur är de centrala för samhällenas utveckling och därmed också avgörande för skolans agerande.

Generellt pekar utvecklingen på en allt större betoning på individen. Individens säkerhet får företräde före nationens militära säkerhet till exempel. Utveckling har från att enbart ha handlat om ekonomisk tillväxt också kommit att handla om individens möjligheter till utveckling genom utbildning, rätt till god hälsa etc. Rättvisa var för vänstern länge synonymt med rättvis fördelning av samhällets resurser, men där man i dag kanske mer betonar individens rätt och möjligheter till politiskt inflytande och till exempel frihet från korruption.

De problem som Hans Abrahamsson under förmiddagen radar upp, fast som glad göteborgare kallar han dem naturligtvis utmaningar, kan till slut summeras som en enda stor utmaning för skolan. Hur ska skolan kunna förmedla kunskap och värdegrund till unga, som befinner sig … ja, var? In transit, bokstavligen och bildligt, kanske.

I en av flera personligt färgade understrykningar betonar Hans Abrahamsson att utmaningarna inte kan mötas om 60 procent av eleverna inte fått tillräcklig underbyggnad för fortsatta studier. Vi måste få säkra inkluderade samhällen och inte ”isles of excellence in a sea of ignorance”. Också detta framställs som utbildningens och utbildarnas främsta utmaning.

Abrahamsson får frågor om varför han inte talar om solidaritet och förklarar det med att ordet från att ha haft en mycket positiv klang snarast blivit belastat och implicerar en maktrelation som inte hör framtiden till. Han ser hellre att man talar om empati och en identifikation med världsmedborgarskapet där vi skapar oss kunskaper och föreställningar om att ’gå i varandras skor’. Även om vi är olika så har vi samma önskningar och drömmar, framhåller han i personligt färgade resonemang.

Identifikation med vem?

En fråga om identifikation ger honom dels en möjlighet att återigen – och med en varning – gå tillbaka i historien samtidigt som han flyttar rakt in i klassrummen.

Fredsöverenskommelsen efter första världskriget skapade bitterhet i Tyskland och trots varnande röster besinnade sig inte segrarmakterna, vilket skapade en ödesdiger revanschlusta i landet. Då identifierade sig folket med nationen. Vilka identifierar sig dagens unga med? Kanske med ett lag eller med ett gäng, mot andra gäng och/eller mot civilsamhället. För att vara en del av gänget behövs specifik kunskap som inhämtas via ”gänget” och kanske dess globala nätverk. Var står den nationella utbildningsmyndigheten i relation till denna kunskapsagenda och behov? Det finns mönster, menar Abrahamsson, som påverkar alla i dag. I USA är städerna inte nöjda med centralmaktens agerande i frågan om utsläppsnivåer av koldioxid. De skapar nätverk, ”Green Cities”, och träffar egna överenskommelser som överträffar kraven i internationella avtal. Städer och individer agerar självständigt, vi får ”glocal cities” och vi får världsmedborgare.

Utbildarnas utmaning sammanfattades där och då men också i gruppsamtalen.

Hur ska man som utbildare uppfylla uppdraget att förmedla kunskap och värdegrund till elever, som på goda men kortsiktiga grunder finner det mest rationellt att råna och stjäla?  Och vem ska hindra dem? Hur viktigt är det för skolan att vara en positiv kraft och vilka möjligheter finns att vara det?  Av Erica Righards nämnda studie framgår att de transnationella föräldrarna ibland är mycket missnöjda med t ex den svenska skolan. De kan inte begripa att det i en gratis utbildningsform kan anses ”fult” att göra läxor och sträva efter höga betyg. Kanske måste man, resonerar kvinnorna, lämna Sverige och söka sig till ett land med fungerande skola för tonåringarnas framtids skull. Man kan ju återvända sedan, kanske.

Hans Abrahamssons tal om empatins betydelse, att gå i någon annans skor, att skapa relationer träffar projektet i hjärteroten och alla i Öresundsklassrummet känner igen det.

En skolledare talade om de viktiga sociala lekarna för eleverna men också för de vuxna. GPS-spelet som spelats i Malmö hade fallit väl ut, likaså mötena när danskarna besökt Veberöd.

Det ska vi göra vid återbesöket också, slog man fast, äta tillsammans. Det är viktigt få vara gäst men också att få ta emot gäster.

En annan skolledare betonar att projektet Öresundsklassrummet kommit till stånd tack vare extra resurser, vilket man måste vara medveten om och därför skapa lösningar som är hållbara även utan extra pengar. Vore de möten som ägt rum och som man sett så många positiva effekter av möjliga i virtuella nätverk? Ja, och nej, en viss oenighet råder bland skolledarna. Exempel med chatrum som till exempel det kring den japanska serien Manga lyfts fram där världen är rummet. Jo, säger någon annan men där är de individuella drivkrafterna så starka.

Lärarna ska bära

Skolledarnas relativt sena inträde i Öresundsklassrummet till trots, så talas om behovet av ”hands on” från deras sida, samtidigt som man betonar att det är ett uppdrag som är ”lärarburet” och där lärare med kunskap och kompetens i ena handen och hjärtat i den andra ska gå ”helt in”, som man uttrycker det.

En annan diskussion där man tangerade resonemangen i lärarcirklarna var elevernas delaktighet. Skolledarna menar att eleverna har större reella möjligheter att påverkan skolarbetet än vad de själva anar. Lärarna var mer konkreta och menar att det handlar om elevernas ökade ägarskap i projektet Öresundsklassrummet.

Abrahamsson pekar under hela i sin föreläsning med växande betoning på vikten av delaktighet, inflytande och inkludering. I lärcirklarna återkommer man till förutsättningarna för att det ska uppstå. Så mycket hänger samman och måste talas om i samma andetag och tankegång, om lärarens egen kompetenshöjning, om relationer, om språk. Jo, enas man, men för att börja någonstans måste vi börja med att ge ungdomarna en chans att kommunicera och se möjligheten och glädjen i att kliva i varandras skor.